fan

idag rinner tårarna som aldrig förr.
Jag ska byta blogg nu efter som jag inte direkt tror på att love is all you need något mer. 
Jag saknar erik i förbannelse, men jag vet att han inte kommer tillbaka.
fan.

vad säger man?

It's been so lonely without you here
like a bird without a song
nothing can stop these lonely tears from falling
tell me baby where did I go wrong?
I could put my arms round every boy I see
but they'd only remind me of you
I went to the doctor guess what he told me
guess what he told me
he said girl you better try to have fun
no matter what you do
but he's a fool

'cause nothing compares
nothing compares to you

All the flowers that you planted momma
in the backyard
all died when you went away
I know that living with you, baby, was sometimes hard
but I'm willing to give it another try
 

nyttt

dags för en ny blogg tror jag visst!

naiv

Jag kommer på mig själv om att det är tre veckor sedan idag.
21 dagar som varit oerhört långa och oerhört korta. Jag funderar.. jag tänker.. jag spelar upp händelsen igen.
 Som människa verkar man alltid ha en förmåga att tro att man klarar allt på denna jord. Jag har fått för mig att jag kan allt. Iallafall förut. Men nu vet jag, jag gör inte det.
Jag vet nu att åka bil flera, flera mil är något jag kommer ha svårt för. 2½ vecka efter en olycka är man inte återställd, det spelar ingen roll hur mycket man än önskar att det vore så.
 4 timmar av skräckfylld bilresa vart verklighet för mig i onsdags på väg hem från fjällen. Jag trodde jag skulle gå sönder. Spricka, dö, eller nej jag visste nog ingenting alltså.. Jag grät konstant i  f y r a  timmar, jag var stensäker på att jag skulle dö.
Vad händer i mig? Jag känner inte igen mig.. vem är jag? En inbromsning, en tvärnit utlöste en attack av ångest, oro och skräck. En inbromsning bakom en lastbil och min resa var gjord... Ska det vara så här frågar jag mig...

Jag kan inte begära att någon ska förstå mig. Jag kan inte förvänta mig att alla förstår när jag sitter där, skakar, svettas, hyperventilerar....och gråter. Ingen vet vad jag går igenom för ingen var där, och ja, det vet jag. Men... jag mår inte bra, och vi alla går igenom någon liknande period någon gång i sitt liv, och det kan man väl ändå försöka förstå? Jag må bete mig konstigt.. jag vet. Jag kan inte förmå mig att göra annorlunda.. det låter sjukt att säga att jag inte styr över det, men fan, jag gör inte det.

Livet kan ta nya vändningar så fort, så fort. Snabbar än vad man hinner blinka. Jag har levt i chock dom senaste dagarna och har gjort allt utom att handlat rationellt.
Jag har varit n a i v. jag trodde att livet alltid skulle fortsätta som det var, men jag inser att allt är bra mycket mer skört än så. Jag står här idag, nästan utan dig men ändå med dig. Jag förstår ingenting alls.
Jag trodde jag hade dig för alltid. Jag älskar dig, och jag kan inte mer än att ge dig all min kärlek och hoppas på att du någon gång kan känna samma sak för mig igen. Vi ska lösa allt, det har vi ju alltid gjort. Du & Jag, för alltid. Jag vågar hoppas på dig och mig.

Until the end of time i promise to give you all what love could ever be.