Mitt huvud är fullt med frågor fastän jag bearbetat dom 1000 gånger om. Jag måste besvara dom om igen för att vara säker. En sak vet jag; jag är så himelskt tacksam över att pappa lever. och att jag lever. Att vi båda överlevde. Jag kan bara föreställa mig hur det blivit om en strukit med. Att en av oss kanske aldrig mer hade vaknat.
Den nittonde februari tjugohundratio kommer vara en dag som etsar sig fast i mitt likväl pappas minne. På min näthinna spelas händelsen om och om igen. Vad hade vi kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle ha inträffat?
En fredagsmorgon precis som alla andra. Det var kallt. Jag gick upp tidigt för att packa väskan eftersom jag senare på förmiddagen skulle åka med pappa till Västerås. Jag åkte med en tidig buss till Sundsvall för att få lite skolarbete färdigt innan pappa skulle plocka upp mig vid 10-tiden.
Min buss var sen till Sundsvall. Det hade varit en olycka alldeles innan jag var framme där jag skulle kliva av, en buss hade fått sladd och stod och täckte upp hela vägens bredd. Jävlar tänkte jag, nu missar jag bussen till skolan. Jag fick gå upp, jag var trött och irriterad när jag kom fram. Det var ju så kallt och jag hade tung packning.
Väl på skolan gick jag på min mattegenomgång, var klar strax efter 9. Pappa ringde vid halv 10 och sa att han var på väg till Sundsvall och att han skulle vara på skolan vid 10. Mycket riktigt, fem minuter före 10 hoppade jag in i bilen, la packningen i baksätet, pappa lämnade sin jacka där likväl, vi var redo för e lång biltur. Men innan det så bad jag honom att stanna till nere på stan, jag skulle bara in på Ohlssons tyger för att hämta mitt balklännings mönster som hade kommit. Jag var så nöjd, mönstret var mitt och jag skulle ha den finaste klänningen någonsin på min studentbal.
Nu körde vi ut från Sundsvall, med riktning mot Västerås. Gud så skönt det skulle bli att få komma bort en helg, att bara få umgås med pappa! Vi pratade om att det skulle vara oväder längre söderut och ja, vi skulle väl märka när vi åkte in i det. Vi skämtade om att det säkert bara handlade om 1 cm nysnö eftersom det bildar kaos för stockholmarna. Vilket man kanske kan ångra nu, att man skämtade om det.
Vi körde i lugnt tempo. När vi kommit en bit började det snöa lite lätt och det ringlade "snöormar" på marken framför bilen. Runt Hudiksvallstrakten så blev det värre. Snörök var ett faktum, vi såg inte framförvarande bil. Ibland kunde man ana ett par konturer men inte mer än så. Vi körde knappt 80km/h trots att man fick köra betydligt fortare, men väglaget tillät inte. Det gjorde inget, vi hade inte bråttom. Vi pratade på om sommaren och studenten och vad ska jag göra sen, vad jag kan tänka mig att jobba med. Kanske på sjukhus som läkare sa pappa. Av någon konstig anledning kom det på tal, hur vet jag inte. Men sjukhus kanske var min grej. Vi kunde inte ana att det var på en sådant vi skulle få spendera natten.
Klockan tickade runt 11 tiden funderade vi på om det inte var dags för lunch snart. Tönnebro skulle bli ett bra riktmärke för lunch. Väglaget blev allt grisigare och vi hörde på radion om någon olycka som hade skett strax söder om Tönnebro. Vi låg bakom en lastbil ett tag som förvärrade snöröken. Vi kunde inte köra om den för vi såg inte omkörningsfilen, och där var det för mycket snö. Vi kunde knappt urskilja lastbilen mer än dess konturer. Vi kom om den tillslut på en raksträcka där snöröken avtog en aning. Det kändes bättre när vi var om den, det blev lättare att se. Vi konstaterade det tillsammans. Vi pratade på som vanligt och allt kändes bra.
En skylt sa 2.2 km till Tönnebro. Va bra tänkte jag, snart framme!
Nästa skylt sa 1 km kvar till Tönnebro, vi saktade ner ytterligare låg i cirka 70km/h då kanske, möjligen lite mer. Jag tror jag kollade på mobilen och gjorde något. Jag hör pappa säga något, vad kan jag inte minnas. Jag tittat upp och då smäller det. Vi krockar. Inom loppet av några sekunder är bilen mos, och jag förstår ingenting. Vad hände? Jag vet att jag hann tänka i samma ögonblick som jag tittade upp att, "det här går bra, det här går bra, pappa kommer få stopp på bilen, vi klarar oss". Nej, vi krockade. Vi krockade. Jag fattade absolut ingenting.
Jag hör ljudet av dubbdäck mot marken som inte får stopp, vi glider, bilen kränger. Pappa försöker förjäves att väja.
Synen jag möttes av när jag tittade upp var en lastbil, kanske att jag såg två. Jag vet inte. Vad vet jag?
En lastbil utan lysen står helt stilla i högerkörfil. Det var dubbelfiligt just där, tack och lov, vajerräcken fanns också, och ett dike på sidan om. Och en hel del snö. Snö. Snö.
Vi låg i högerkörfält. Lastbilen dök upp ur ingenstans, ur snöröken. Pappa säger något i stil med "jäääävlar, håll i dig." Jag uppfattade dock inte detta. Det smällde. Vi klippte höger backspegel, där jag satt, och jag ser ur min dörr och min sida släpar mot lastbilens flak. ett himla oljud. Jag fattade inte vad som hände, såg jag på film eller upplevde jag det i detta nu?
Lastbilen i höger fil hade lastflaket på vägen, dragbilen låg halvvägs i diket eftersom den väjat för lastbilen som stannat framför honom. Vi krockar nu med dragbilens ena bakkant som finns i mitten eller något mer åt vänster. Kanten av dragbilen klipper till mot takstolpen, den som finns mellan framrutan och passagerarens ruta. Den blir intryckt mot mitt ansikte, rutan går sönder, taket trycks ihop. Bilen blir som ett skrynkligt russin där jag sitter. Sist men inte minst så finns en annan lastbil i vänster fil, fan alltså. Nästa sekund krockar vi. Hela vår front ränner rätt in i lastbilen bak. Motorhuven trycks mot oss. Vi står still. Bilen är skrot. Vi fattar ingenting. Vad hände?
Radion surrar på som om inget hänt. Pappa är snabb på benen ut ur bilen. Han säger åt mig bestämt att sitt kvar Sofia, spänna på dig bältet! Ifall att någon skulle köra in i oss bakifrån. Pappa försvinner ut ur bilen. Ringer SOS.
I bilen fattar jag inget. Jag ser glas över hela min kropp. Tänker " VART ÄR MIN MOBIL? MIN NYA MOBIL, ÄR DEN TRASIG?" Världens löjligaste tanke jag vet, men jag fattade inte bättre eller nåt. Jag hittar den sedan bland allt glas på golvet. Jag får upp den. Ringer mamma. Det gick många signaler och jag hann tänka " fan svara då, ska jag behöva prata in ett meddelande?" Mamma svara som vanligt med lugn röst. Jag gråter. -"Mamma vi har krockat." Med min allra slöddrigaste röst. Mamma hörde inte, men hon hörde att något var fel. "VI HAR KROCKAT MAMMA!!!!" Sen bryter chocken ut, jag gråter, skriker och hyperventilerar. Pappa är borta. Jag är ensam i bilen. Jag minns ingenting sen nästan, det jag minns, det minns jag inte i kronologisk ordning. Jag ber pappa ringa Erik. Brandmän kommer och sätter nackkrage på mig. Jag får filtar överallt. Jag hänger inte med. Först när jag ligger i ambulansen så börjar jag minnas igen. Olyckan går om och om igen i huvudet. Vad i hela fridens hände? 50 minuter eller mer åkte vi ambulans. Vi skulle till Gävle men det var tjockt med olyckor efter e4an så vi fick vända om och köra till Hudiksvall. 130km/h, blåljus, vilket jävla trauma. In på akuten, läkare överallt, jag lovar att jag hade minst sju stycken runt mig. Och alla var män. Vart fasen höll alla kvinnor hus? Det kändes obehagligt, jag ville ha fler kvinnor där, men kunde i princip inte prata. Huvudet funkade som det skulle, tankarna flöt på i vanlig ordning men jag kunde inte prata, inte ett ljud föll över mina läppar. Röntgen och undersökningar följde...
Vi fick inte åka hem den kvällen. Vi var tvungen att stanna för observation, eller jag. Pappa mådde bra. Hur det nu än gick till. Pappa pratade i telefon mest hela tiden. Hur kunde han vara oskadd när bilen var skrot? Inte en endaste liten skråma på han! Fantastiskt!
Vi ältade historien om och om igen för varandra. Ingen verkade ha en 100% tydlig bild av det som skedde.
Vi lever idag och jag är glad för det. Min älskade fina pappa!
Vi tar igen det här snart!
What doesn't kill you makes you stronger.
Vi får väl se...
Nu lever vi en dag i taget och är tacksam för allt vi har.
Vi avslutar med ett happy moment.
Och tack till alla som visar omtanke i situationer som denna, guldvärt!
