måndag 5 april 2010
söndag 28 mars 2010
fan
idag rinner tårarna som aldrig förr.
Jag ska byta blogg nu efter som jag inte direkt tror på att love is all you need något mer.
Jag saknar erik i förbannelse, men jag vet att han inte kommer tillbaka.
fan.
Jag ska byta blogg nu efter som jag inte direkt tror på att love is all you need något mer.
Jag saknar erik i förbannelse, men jag vet att han inte kommer tillbaka.
fan.
torsdag 25 mars 2010
vad säger man?
It's been so lonely without you here like a bird without a song nothing can stop these lonely tears from falling tell me baby where did I go wrong? I could put my arms round every boy I see but they'd only remind me of you I went to the doctor guess what he told me guess what he told me he said girl you better try to have fun no matter what you do but he's a fool 'cause nothing compares nothing compares to you
All the flowers that you planted momma in the backyard all died when you went away I know that living with you, baby, was sometimes hard but I'm willing to give it another try
måndag 15 mars 2010
fredag 12 mars 2010
naiv
Jag kommer på mig själv om att det är tre veckor sedan idag.
21 dagar som varit oerhört långa och oerhört korta. Jag funderar.. jag tänker.. jag spelar upp händelsen igen.
Som människa verkar man alltid ha en förmåga att tro att man klarar allt på denna jord. Jag har fått för mig att jag kan allt. Iallafall förut. Men nu vet jag, jag gör inte det.
Jag vet nu att åka bil flera, flera mil är något jag kommer ha svårt för. 2½ vecka efter en olycka är man inte återställd, det spelar ingen roll hur mycket man än önskar att det vore så.
4 timmar av skräckfylld bilresa vart verklighet för mig i onsdags på väg hem från fjällen. Jag trodde jag skulle gå sönder. Spricka, dö, eller nej jag visste nog ingenting alltså.. Jag grät konstant i f y r a timmar, jag var stensäker på att jag skulle dö.
Vad händer i mig? Jag känner inte igen mig.. vem är jag? En inbromsning, en tvärnit utlöste en attack av ångest, oro och skräck. En inbromsning bakom en lastbil och min resa var gjord... Ska det vara så här frågar jag mig...
Jag kan inte begära att någon ska förstå mig. Jag kan inte förvänta mig att alla förstår när jag sitter där, skakar, svettas, hyperventilerar....och gråter. Ingen vet vad jag går igenom för ingen var där, och ja, det vet jag. Men... jag mår inte bra, och vi alla går igenom någon liknande period någon gång i sitt liv, och det kan man väl ändå försöka förstå? Jag må bete mig konstigt.. jag vet. Jag kan inte förmå mig att göra annorlunda.. det låter sjukt att säga att jag inte styr över det, men fan, jag gör inte det.
Livet kan ta nya vändningar så fort, så fort. Snabbar än vad man hinner blinka. Jag har levt i chock dom senaste dagarna och har gjort allt utom att handlat rationellt.
Jag har varit n a i v. jag trodde att livet alltid skulle fortsätta som det var, men jag inser att allt är bra mycket mer skört än så. Jag står här idag, nästan utan dig men ändå med dig. Jag förstår ingenting alls.
Jag trodde jag hade dig för alltid. Jag älskar dig, och jag kan inte mer än att ge dig all min kärlek och hoppas på att du någon gång kan känna samma sak för mig igen. Vi ska lösa allt, det har vi ju alltid gjort. Du & Jag, för alltid. Jag vågar hoppas på dig och mig.
Until the end of time i promise to give you all what love could ever be.
21 dagar som varit oerhört långa och oerhört korta. Jag funderar.. jag tänker.. jag spelar upp händelsen igen.
Som människa verkar man alltid ha en förmåga att tro att man klarar allt på denna jord. Jag har fått för mig att jag kan allt. Iallafall förut. Men nu vet jag, jag gör inte det.
Jag vet nu att åka bil flera, flera mil är något jag kommer ha svårt för. 2½ vecka efter en olycka är man inte återställd, det spelar ingen roll hur mycket man än önskar att det vore så.
4 timmar av skräckfylld bilresa vart verklighet för mig i onsdags på väg hem från fjällen. Jag trodde jag skulle gå sönder. Spricka, dö, eller nej jag visste nog ingenting alltså.. Jag grät konstant i f y r a timmar, jag var stensäker på att jag skulle dö.
Vad händer i mig? Jag känner inte igen mig.. vem är jag? En inbromsning, en tvärnit utlöste en attack av ångest, oro och skräck. En inbromsning bakom en lastbil och min resa var gjord... Ska det vara så här frågar jag mig...
Jag kan inte begära att någon ska förstå mig. Jag kan inte förvänta mig att alla förstår när jag sitter där, skakar, svettas, hyperventilerar....och gråter. Ingen vet vad jag går igenom för ingen var där, och ja, det vet jag. Men... jag mår inte bra, och vi alla går igenom någon liknande period någon gång i sitt liv, och det kan man väl ändå försöka förstå? Jag må bete mig konstigt.. jag vet. Jag kan inte förmå mig att göra annorlunda.. det låter sjukt att säga att jag inte styr över det, men fan, jag gör inte det.
Livet kan ta nya vändningar så fort, så fort. Snabbar än vad man hinner blinka. Jag har levt i chock dom senaste dagarna och har gjort allt utom att handlat rationellt.
Jag har varit n a i v. jag trodde att livet alltid skulle fortsätta som det var, men jag inser att allt är bra mycket mer skört än så. Jag står här idag, nästan utan dig men ändå med dig. Jag förstår ingenting alls.
Jag trodde jag hade dig för alltid. Jag älskar dig, och jag kan inte mer än att ge dig all min kärlek och hoppas på att du någon gång kan känna samma sak för mig igen. Vi ska lösa allt, det har vi ju alltid gjort. Du & Jag, för alltid. Jag vågar hoppas på dig och mig.
Until the end of time i promise to give you all what love could ever be.
torsdag 11 mars 2010
försvinner
jag försvinner någonstans... jag bara sjunker... jag blir kanske aldrig mer den jag var.
Men försvinner du, lämnar du mitt liv, vad gör jag då?
Anybody could’ve told you right from the start it’s ‘bout to fall apart
So why not then hold on to a broken dream or just hold on to love
And I could find a way to make it, don’t hold on too tight
I’ll make it without you tonight
Men försvinner du, lämnar du mitt liv, vad gör jag då?
Anybody could’ve told you right from the start it’s ‘bout to fall apart
So why not then hold on to a broken dream or just hold on to love
And I could find a way to make it, don’t hold on too tight
I’ll make it without you tonight
tisdag 23 februari 2010
Vad hände 19/2?
På något vis så sjunker allt in och blir verklighet. Jag har haft svårt att avgöra om det var en dröm eller om det faktiskt hände. Det enda påtagliga som påvisar att det faktiskt hänt är smärtan och värken som gör sig påmind och att pappas röda bil är borta för alltid.
Mitt huvud är fullt med frågor fastän jag bearbetat dom 1000 gånger om. Jag måste besvara dom om igen för att vara säker. En sak vet jag; jag är så himelskt tacksam över att pappa lever. och att jag lever. Att vi båda överlevde. Jag kan bara föreställa mig hur det blivit om en strukit med. Att en av oss kanske aldrig mer hade vaknat.
Den nittonde februari tjugohundratio kommer vara en dag som etsar sig fast i mitt likväl pappas minne. På min näthinna spelas händelsen om och om igen. Vad hade vi kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle ha inträffat?
En fredagsmorgon precis som alla andra. Det var kallt. Jag gick upp tidigt för att packa väskan eftersom jag senare på förmiddagen skulle åka med pappa till Västerås. Jag åkte med en tidig buss till Sundsvall för att få lite skolarbete färdigt innan pappa skulle plocka upp mig vid 10-tiden.
Min buss var sen till Sundsvall. Det hade varit en olycka alldeles innan jag var framme där jag skulle kliva av, en buss hade fått sladd och stod och täckte upp hela vägens bredd. Jävlar tänkte jag, nu missar jag bussen till skolan. Jag fick gå upp, jag var trött och irriterad när jag kom fram. Det var ju så kallt och jag hade tung packning.
Väl på skolan gick jag på min mattegenomgång, var klar strax efter 9. Pappa ringde vid halv 10 och sa att han var på väg till Sundsvall och att han skulle vara på skolan vid 10. Mycket riktigt, fem minuter före 10 hoppade jag in i bilen, la packningen i baksätet, pappa lämnade sin jacka där likväl, vi var redo för e lång biltur. Men innan det så bad jag honom att stanna till nere på stan, jag skulle bara in på Ohlssons tyger för att hämta mitt balklännings mönster som hade kommit. Jag var så nöjd, mönstret var mitt och jag skulle ha den finaste klänningen någonsin på min studentbal.
Nu körde vi ut från Sundsvall, med riktning mot Västerås. Gud så skönt det skulle bli att få komma bort en helg, att bara få umgås med pappa! Vi pratade om att det skulle vara oväder längre söderut och ja, vi skulle väl märka när vi åkte in i det. Vi skämtade om att det säkert bara handlade om 1 cm nysnö eftersom det bildar kaos för stockholmarna. Vilket man kanske kan ångra nu, att man skämtade om det.
Vi körde i lugnt tempo. När vi kommit en bit började det snöa lite lätt och det ringlade "snöormar" på marken framför bilen. Runt Hudiksvallstrakten så blev det värre. Snörök var ett faktum, vi såg inte framförvarande bil. Ibland kunde man ana ett par konturer men inte mer än så. Vi körde knappt 80km/h trots att man fick köra betydligt fortare, men väglaget tillät inte. Det gjorde inget, vi hade inte bråttom. Vi pratade på om sommaren och studenten och vad ska jag göra sen, vad jag kan tänka mig att jobba med. Kanske på sjukhus som läkare sa pappa. Av någon konstig anledning kom det på tal, hur vet jag inte. Men sjukhus kanske var min grej. Vi kunde inte ana att det var på en sådant vi skulle få spendera natten.
Klockan tickade runt 11 tiden funderade vi på om det inte var dags för lunch snart. Tönnebro skulle bli ett bra riktmärke för lunch. Väglaget blev allt grisigare och vi hörde på radion om någon olycka som hade skett strax söder om Tönnebro. Vi låg bakom en lastbil ett tag som förvärrade snöröken. Vi kunde inte köra om den för vi såg inte omkörningsfilen, och där var det för mycket snö. Vi kunde knappt urskilja lastbilen mer än dess konturer. Vi kom om den tillslut på en raksträcka där snöröken avtog en aning. Det kändes bättre när vi var om den, det blev lättare att se. Vi konstaterade det tillsammans. Vi pratade på som vanligt och allt kändes bra.
En skylt sa 2.2 km till Tönnebro. Va bra tänkte jag, snart framme!
Nästa skylt sa 1 km kvar till Tönnebro, vi saktade ner ytterligare låg i cirka 70km/h då kanske, möjligen lite mer. Jag tror jag kollade på mobilen och gjorde något. Jag hör pappa säga något, vad kan jag inte minnas. Jag tittat upp och då smäller det. Vi krockar. Inom loppet av några sekunder är bilen mos, och jag förstår ingenting. Vad hände? Jag vet att jag hann tänka i samma ögonblick som jag tittade upp att, "det här går bra, det här går bra, pappa kommer få stopp på bilen, vi klarar oss". Nej, vi krockade. Vi krockade. Jag fattade absolut ingenting.
Jag hör ljudet av dubbdäck mot marken som inte får stopp, vi glider, bilen kränger. Pappa försöker förjäves att väja.
Synen jag möttes av när jag tittade upp var en lastbil, kanske att jag såg två. Jag vet inte. Vad vet jag?
En lastbil utan lysen står helt stilla i högerkörfil. Det var dubbelfiligt just där, tack och lov, vajerräcken fanns också, och ett dike på sidan om. Och en hel del snö. Snö. Snö.
Vi låg i högerkörfält. Lastbilen dök upp ur ingenstans, ur snöröken. Pappa säger något i stil med "jäääävlar, håll i dig." Jag uppfattade dock inte detta. Det smällde. Vi klippte höger backspegel, där jag satt, och jag ser ur min dörr och min sida släpar mot lastbilens flak. ett himla oljud. Jag fattade inte vad som hände, såg jag på film eller upplevde jag det i detta nu?
Lastbilen i höger fil hade lastflaket på vägen, dragbilen låg halvvägs i diket eftersom den väjat för lastbilen som stannat framför honom. Vi krockar nu med dragbilens ena bakkant som finns i mitten eller något mer åt vänster. Kanten av dragbilen klipper till mot takstolpen, den som finns mellan framrutan och passagerarens ruta. Den blir intryckt mot mitt ansikte, rutan går sönder, taket trycks ihop. Bilen blir som ett skrynkligt russin där jag sitter. Sist men inte minst så finns en annan lastbil i vänster fil, fan alltså. Nästa sekund krockar vi. Hela vår front ränner rätt in i lastbilen bak. Motorhuven trycks mot oss. Vi står still. Bilen är skrot. Vi fattar ingenting. Vad hände?
Radion surrar på som om inget hänt. Pappa är snabb på benen ut ur bilen. Han säger åt mig bestämt att sitt kvar Sofia, spänna på dig bältet! Ifall att någon skulle köra in i oss bakifrån. Pappa försvinner ut ur bilen. Ringer SOS.
I bilen fattar jag inget. Jag ser glas över hela min kropp. Tänker " VART ÄR MIN MOBIL? MIN NYA MOBIL, ÄR DEN TRASIG?" Världens löjligaste tanke jag vet, men jag fattade inte bättre eller nåt. Jag hittar den sedan bland allt glas på golvet. Jag får upp den. Ringer mamma. Det gick många signaler och jag hann tänka " fan svara då, ska jag behöva prata in ett meddelande?" Mamma svara som vanligt med lugn röst. Jag gråter. -"Mamma vi har krockat." Med min allra slöddrigaste röst. Mamma hörde inte, men hon hörde att något var fel. "VI HAR KROCKAT MAMMA!!!!" Sen bryter chocken ut, jag gråter, skriker och hyperventilerar. Pappa är borta. Jag är ensam i bilen. Jag minns ingenting sen nästan, det jag minns, det minns jag inte i kronologisk ordning. Jag ber pappa ringa Erik. Brandmän kommer och sätter nackkrage på mig. Jag får filtar överallt. Jag hänger inte med. Först när jag ligger i ambulansen så börjar jag minnas igen. Olyckan går om och om igen i huvudet. Vad i hela fridens hände? 50 minuter eller mer åkte vi ambulans. Vi skulle till Gävle men det var tjockt med olyckor efter e4an så vi fick vända om och köra till Hudiksvall. 130km/h, blåljus, vilket jävla trauma. In på akuten, läkare överallt, jag lovar att jag hade minst sju stycken runt mig. Och alla var män. Vart fasen höll alla kvinnor hus? Det kändes obehagligt, jag ville ha fler kvinnor där, men kunde i princip inte prata. Huvudet funkade som det skulle, tankarna flöt på i vanlig ordning men jag kunde inte prata, inte ett ljud föll över mina läppar. Röntgen och undersökningar följde...
Vi fick inte åka hem den kvällen. Vi var tvungen att stanna för observation, eller jag. Pappa mådde bra. Hur det nu än gick till. Pappa pratade i telefon mest hela tiden. Hur kunde han vara oskadd när bilen var skrot? Inte en endaste liten skråma på han! Fantastiskt!
Vi ältade historien om och om igen för varandra. Ingen verkade ha en 100% tydlig bild av det som skedde.
Vi lever idag och jag är glad för det. Min älskade fina pappa!
Vi tar igen det här snart!
What doesn't kill you makes you stronger.
Vi får väl se...
Nu lever vi en dag i taget och är tacksam för allt vi har.
Vi avslutar med ett happy moment.
Mitt huvud är fullt med frågor fastän jag bearbetat dom 1000 gånger om. Jag måste besvara dom om igen för att vara säker. En sak vet jag; jag är så himelskt tacksam över att pappa lever. och att jag lever. Att vi båda överlevde. Jag kan bara föreställa mig hur det blivit om en strukit med. Att en av oss kanske aldrig mer hade vaknat.
Den nittonde februari tjugohundratio kommer vara en dag som etsar sig fast i mitt likväl pappas minne. På min näthinna spelas händelsen om och om igen. Vad hade vi kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle ha inträffat?
En fredagsmorgon precis som alla andra. Det var kallt. Jag gick upp tidigt för att packa väskan eftersom jag senare på förmiddagen skulle åka med pappa till Västerås. Jag åkte med en tidig buss till Sundsvall för att få lite skolarbete färdigt innan pappa skulle plocka upp mig vid 10-tiden.
Min buss var sen till Sundsvall. Det hade varit en olycka alldeles innan jag var framme där jag skulle kliva av, en buss hade fått sladd och stod och täckte upp hela vägens bredd. Jävlar tänkte jag, nu missar jag bussen till skolan. Jag fick gå upp, jag var trött och irriterad när jag kom fram. Det var ju så kallt och jag hade tung packning.
Väl på skolan gick jag på min mattegenomgång, var klar strax efter 9. Pappa ringde vid halv 10 och sa att han var på väg till Sundsvall och att han skulle vara på skolan vid 10. Mycket riktigt, fem minuter före 10 hoppade jag in i bilen, la packningen i baksätet, pappa lämnade sin jacka där likväl, vi var redo för e lång biltur. Men innan det så bad jag honom att stanna till nere på stan, jag skulle bara in på Ohlssons tyger för att hämta mitt balklännings mönster som hade kommit. Jag var så nöjd, mönstret var mitt och jag skulle ha den finaste klänningen någonsin på min studentbal.
Nu körde vi ut från Sundsvall, med riktning mot Västerås. Gud så skönt det skulle bli att få komma bort en helg, att bara få umgås med pappa! Vi pratade om att det skulle vara oväder längre söderut och ja, vi skulle väl märka när vi åkte in i det. Vi skämtade om att det säkert bara handlade om 1 cm nysnö eftersom det bildar kaos för stockholmarna. Vilket man kanske kan ångra nu, att man skämtade om det.
Vi körde i lugnt tempo. När vi kommit en bit började det snöa lite lätt och det ringlade "snöormar" på marken framför bilen. Runt Hudiksvallstrakten så blev det värre. Snörök var ett faktum, vi såg inte framförvarande bil. Ibland kunde man ana ett par konturer men inte mer än så. Vi körde knappt 80km/h trots att man fick köra betydligt fortare, men väglaget tillät inte. Det gjorde inget, vi hade inte bråttom. Vi pratade på om sommaren och studenten och vad ska jag göra sen, vad jag kan tänka mig att jobba med. Kanske på sjukhus som läkare sa pappa. Av någon konstig anledning kom det på tal, hur vet jag inte. Men sjukhus kanske var min grej. Vi kunde inte ana att det var på en sådant vi skulle få spendera natten.
Klockan tickade runt 11 tiden funderade vi på om det inte var dags för lunch snart. Tönnebro skulle bli ett bra riktmärke för lunch. Väglaget blev allt grisigare och vi hörde på radion om någon olycka som hade skett strax söder om Tönnebro. Vi låg bakom en lastbil ett tag som förvärrade snöröken. Vi kunde inte köra om den för vi såg inte omkörningsfilen, och där var det för mycket snö. Vi kunde knappt urskilja lastbilen mer än dess konturer. Vi kom om den tillslut på en raksträcka där snöröken avtog en aning. Det kändes bättre när vi var om den, det blev lättare att se. Vi konstaterade det tillsammans. Vi pratade på som vanligt och allt kändes bra.
En skylt sa 2.2 km till Tönnebro. Va bra tänkte jag, snart framme!
Nästa skylt sa 1 km kvar till Tönnebro, vi saktade ner ytterligare låg i cirka 70km/h då kanske, möjligen lite mer. Jag tror jag kollade på mobilen och gjorde något. Jag hör pappa säga något, vad kan jag inte minnas. Jag tittat upp och då smäller det. Vi krockar. Inom loppet av några sekunder är bilen mos, och jag förstår ingenting. Vad hände? Jag vet att jag hann tänka i samma ögonblick som jag tittade upp att, "det här går bra, det här går bra, pappa kommer få stopp på bilen, vi klarar oss". Nej, vi krockade. Vi krockade. Jag fattade absolut ingenting.
Jag hör ljudet av dubbdäck mot marken som inte får stopp, vi glider, bilen kränger. Pappa försöker förjäves att väja.
Synen jag möttes av när jag tittade upp var en lastbil, kanske att jag såg två. Jag vet inte. Vad vet jag?
En lastbil utan lysen står helt stilla i högerkörfil. Det var dubbelfiligt just där, tack och lov, vajerräcken fanns också, och ett dike på sidan om. Och en hel del snö. Snö. Snö.
Vi låg i högerkörfält. Lastbilen dök upp ur ingenstans, ur snöröken. Pappa säger något i stil med "jäääävlar, håll i dig." Jag uppfattade dock inte detta. Det smällde. Vi klippte höger backspegel, där jag satt, och jag ser ur min dörr och min sida släpar mot lastbilens flak. ett himla oljud. Jag fattade inte vad som hände, såg jag på film eller upplevde jag det i detta nu?
Lastbilen i höger fil hade lastflaket på vägen, dragbilen låg halvvägs i diket eftersom den väjat för lastbilen som stannat framför honom. Vi krockar nu med dragbilens ena bakkant som finns i mitten eller något mer åt vänster. Kanten av dragbilen klipper till mot takstolpen, den som finns mellan framrutan och passagerarens ruta. Den blir intryckt mot mitt ansikte, rutan går sönder, taket trycks ihop. Bilen blir som ett skrynkligt russin där jag sitter. Sist men inte minst så finns en annan lastbil i vänster fil, fan alltså. Nästa sekund krockar vi. Hela vår front ränner rätt in i lastbilen bak. Motorhuven trycks mot oss. Vi står still. Bilen är skrot. Vi fattar ingenting. Vad hände?
Radion surrar på som om inget hänt. Pappa är snabb på benen ut ur bilen. Han säger åt mig bestämt att sitt kvar Sofia, spänna på dig bältet! Ifall att någon skulle köra in i oss bakifrån. Pappa försvinner ut ur bilen. Ringer SOS.
I bilen fattar jag inget. Jag ser glas över hela min kropp. Tänker " VART ÄR MIN MOBIL? MIN NYA MOBIL, ÄR DEN TRASIG?" Världens löjligaste tanke jag vet, men jag fattade inte bättre eller nåt. Jag hittar den sedan bland allt glas på golvet. Jag får upp den. Ringer mamma. Det gick många signaler och jag hann tänka " fan svara då, ska jag behöva prata in ett meddelande?" Mamma svara som vanligt med lugn röst. Jag gråter. -"Mamma vi har krockat." Med min allra slöddrigaste röst. Mamma hörde inte, men hon hörde att något var fel. "VI HAR KROCKAT MAMMA!!!!" Sen bryter chocken ut, jag gråter, skriker och hyperventilerar. Pappa är borta. Jag är ensam i bilen. Jag minns ingenting sen nästan, det jag minns, det minns jag inte i kronologisk ordning. Jag ber pappa ringa Erik. Brandmän kommer och sätter nackkrage på mig. Jag får filtar överallt. Jag hänger inte med. Först när jag ligger i ambulansen så börjar jag minnas igen. Olyckan går om och om igen i huvudet. Vad i hela fridens hände? 50 minuter eller mer åkte vi ambulans. Vi skulle till Gävle men det var tjockt med olyckor efter e4an så vi fick vända om och köra till Hudiksvall. 130km/h, blåljus, vilket jävla trauma. In på akuten, läkare överallt, jag lovar att jag hade minst sju stycken runt mig. Och alla var män. Vart fasen höll alla kvinnor hus? Det kändes obehagligt, jag ville ha fler kvinnor där, men kunde i princip inte prata. Huvudet funkade som det skulle, tankarna flöt på i vanlig ordning men jag kunde inte prata, inte ett ljud föll över mina läppar. Röntgen och undersökningar följde...
Vi fick inte åka hem den kvällen. Vi var tvungen att stanna för observation, eller jag. Pappa mådde bra. Hur det nu än gick till. Pappa pratade i telefon mest hela tiden. Hur kunde han vara oskadd när bilen var skrot? Inte en endaste liten skråma på han! Fantastiskt!
Vi ältade historien om och om igen för varandra. Ingen verkade ha en 100% tydlig bild av det som skedde.
Vi lever idag och jag är glad för det. Min älskade fina pappa!
Vi tar igen det här snart!
What doesn't kill you makes you stronger.
Vi får väl se...
Nu lever vi en dag i taget och är tacksam för allt vi har.
Vi avslutar med ett happy moment.
Och tack till alla som visar omtanke i situationer som denna, guldvärt!
lördag 20 februari 2010
onsdag 10 februari 2010
onsdag
Hur kan man inte vara tacksam för det man har? Hela tiden försöker man hitta fel, för att kunna klaga. Varför ser jag aldrig det som faktiskt är bra? Eller är det bara så sjukt lite i mitt liv som är bra? Det låter väl inte rimligt.
Jag önskar att alla kunde uppskatta allt mer. Ta vara på dem man har. Alla man älskar, dem kan vara borta på mindre än en bråkdelssekund. Allt kan tas ifrån oss, det är inget som hejdar sig att försvinna. En olycka kan drabba vem som helst. när som helst.
Jag hatar mig själv för att inte ta vara på allt som kan försvinna så fort, då får man aldrig möjligheten igen att uppskatta det man har. bara det man hade. Är det samma sak? nej.
Idag kan jag inte sätta ord på det jag känner. Jag är utochin, jag är ledsen samtidigt som glad. Jag har ångest. Jag vill helst gräva ner mig och slippa gå upp nå mer den här veckan, men vem kan göra så? tänk om man kunde slippa "borde-måste-tänkandet". Fast nej, jag både borde och måste plugga. fan.
Tack alla fina vänner för att ni finns. All min kärlek till er.
Jag önskar att alla kunde uppskatta allt mer. Ta vara på dem man har. Alla man älskar, dem kan vara borta på mindre än en bråkdelssekund. Allt kan tas ifrån oss, det är inget som hejdar sig att försvinna. En olycka kan drabba vem som helst. när som helst.
Jag hatar mig själv för att inte ta vara på allt som kan försvinna så fort, då får man aldrig möjligheten igen att uppskatta det man har. bara det man hade. Är det samma sak? nej.
Idag kan jag inte sätta ord på det jag känner. Jag är utochin, jag är ledsen samtidigt som glad. Jag har ångest. Jag vill helst gräva ner mig och slippa gå upp nå mer den här veckan, men vem kan göra så? tänk om man kunde slippa "borde-måste-tänkandet". Fast nej, jag både borde och måste plugga. fan.
måndag 1 februari 2010
tom
tom och helt utom energi. vad gör man när allt borde ha tagit slut för länge sen?
jag är kraftlös. Jag är trött.
The end of the tunnel,
vart fan är ljuset och slutet av allt elände?
jag är kraftlös. Jag är trött.
The end of the tunnel,
vart fan är ljuset och slutet av allt elände?
onsdag 27 januari 2010
ett hjärta
jag förvånas över att mitt hjärta fortfarande har en förmåga att slå. är det verkligen möjligt?
jag vet inte hur jag ska orka ta ett steg till idag, det känns som om allt borde ta slut. nu. nu. nu. Jag vill inte ge upp allt, men va fan gör man när allt känns utom hopp? jag orkar inte vara ledsen mer. jag orkar inte bli kränkt. Jag mår dåligt, så dåligt. jag vet inte vart jag ska ta vägen. vart jag ska vända mig och vart jag kan få den hjälp jag behöver. jag kan inte leva så här.
Jag känner mig så trasig, ack så trasig. Varje steg värker. Varje ord tär på mig, bryter ner mig i obefintliga bitar. Det gör så satans ont.
Jag känner mig ensam. Ensam i den benämning att jag vore ensam i stora vida världen. Eller som om världen är full av människor, jag finns där men jag finns inte där ändå utan alla kan gå förbi utan att se. Det värker. Jag önskar att jag kunde se ett slut, men inte ens det finns inom räckhåll.
Dina ord sårar så förbannat och jag har ingenstans att ta vägen. Ingenstans att skydda mig från det som gräver djupa sår som förblir. Jag blöder, men det är som om du slår ännu mer för att jag ska blöda mer, för att sedan bli tom på blod.
Jag önskar att du kunde sluta förneka allt. Erkänna att du inte har rätt alla gånger. Sluta förnedra mig och dumförklara mig gång på gång. Jag önskar så att du kunde förstå att jag är en människa likväl som du, och jag förtjänar också att bli visad hänsyn och respekt. Jag vet inte vad jag är i dina ögon, men det är något långt i från en människa med värden så som du ser på dig själv.
Vart ska jag ta vägen för att slippa detta? Jag vet inte.. Hur ska jag kunna fortsätta att leva i det här? Hur står man ut? Hur ska man kunna låta sig kränkas? Vart finns den hjälp och den själ som kan hjälpa mig ur det här?
Det finns så mycket jag vill säga, men så lite som kommer ur mig.
Jag låter mig tro att jag är värdelös, misslyckad och ingenting att bry sig om precis som du säger. Jag har sjunkit så lågt, så lågt.
jag vet inte hur jag ska orka ta ett steg till idag, det känns som om allt borde ta slut. nu. nu. nu. Jag vill inte ge upp allt, men va fan gör man när allt känns utom hopp? jag orkar inte vara ledsen mer. jag orkar inte bli kränkt. Jag mår dåligt, så dåligt. jag vet inte vart jag ska ta vägen. vart jag ska vända mig och vart jag kan få den hjälp jag behöver. jag kan inte leva så här.
Jag känner mig så trasig, ack så trasig. Varje steg värker. Varje ord tär på mig, bryter ner mig i obefintliga bitar. Det gör så satans ont.
Jag känner mig ensam. Ensam i den benämning att jag vore ensam i stora vida världen. Eller som om världen är full av människor, jag finns där men jag finns inte där ändå utan alla kan gå förbi utan att se. Det värker. Jag önskar att jag kunde se ett slut, men inte ens det finns inom räckhåll.
Dina ord sårar så förbannat och jag har ingenstans att ta vägen. Ingenstans att skydda mig från det som gräver djupa sår som förblir. Jag blöder, men det är som om du slår ännu mer för att jag ska blöda mer, för att sedan bli tom på blod.
Jag önskar att du kunde sluta förneka allt. Erkänna att du inte har rätt alla gånger. Sluta förnedra mig och dumförklara mig gång på gång. Jag önskar så att du kunde förstå att jag är en människa likväl som du, och jag förtjänar också att bli visad hänsyn och respekt. Jag vet inte vad jag är i dina ögon, men det är något långt i från en människa med värden så som du ser på dig själv.
Vart ska jag ta vägen för att slippa detta? Jag vet inte.. Hur ska jag kunna fortsätta att leva i det här? Hur står man ut? Hur ska man kunna låta sig kränkas? Vart finns den hjälp och den själ som kan hjälpa mig ur det här?
Det finns så mycket jag vill säga, men så lite som kommer ur mig.
Jag låter mig tro att jag är värdelös, misslyckad och ingenting att bry sig om precis som du säger. Jag har sjunkit så lågt, så lågt.
måndag 18 januari 2010
missnöjd
idag är en dag, som är en dag som är en sån dag som inte är en bra dag.
Man kunde kanske önskat att dagen började bättre, som hade följts av att resten av dagen också var bra, men nej.
Livet är inte bra idag. Men samtidigt finns det ju såklart alltid dem som har det värre, ej att förneka.
Jag tentade av en kurs idag. NaturkunskapA närmare bestämt. det gick bra. Jag borde vara glad. Mvg är bra, eller? Jag vet inte. Jag bryr mig inte riktigt tror jag. Jag kände ett rus av lycka vid första ögonblicket men slogs sedan av tanken, gör mina betyg mig till en bättre människa? nej jag trodde väl inte det. Snarare tvärtom isåfall.
Vem bedömer en person utifrån ens betyg? vad säger betygen om personen? Just INGENTING egentligen, och just det, just därför blir jag sjukligt förbannad nä alla frågar vad man får för betyg. VEM i heeela fridens bryr sig egentligen om vad jag har? Nej, det är nog ingen som bryr sig, det enda man bryr sig om är att bekräfta att man är bättre än andra. Vill vi leva i en sån värld? nej jag vill inte i varje fall.
Jag är tacksam över att jag bytte klass. Men samtidigt så är det inte bättre i Sp3 heller på den fronten, nog för att människorna är så mycket bättre. Men är det rätt att man ska bli sjuk för att nå sjukliga krav?
Nej, jag tänker inte bli sjuk, jag vill leva och klara allt jag ska ändå, men kanske då utan 20.0 i betyg den dagen man tar studenten.
Jag blir inte lycklig av ett mvg. den som blir det, är det ren lycka? är det enda som kan glädja en ett mvg? jag blir matt av att ens skriva sånt här. det gör mig arg. för, vill man så löser allt sig. du behöver inte 20.0 för att överleva i livet, går det snett nu går det att fixa sen. jag är säker. Och att det är fult med att ha G i betyg, hur sjukt är inte det? G är ju en bekräftelse på att man faktiskt har nått målen, kan inte lika bra som man önskat, men man har gjort det. jävla hets.. jag ska utplåna den.
Man kanske ska avrunda med finare ord? Nog för att det är dåligt med dem idag. trots detta kom jag på en sak att vara tacksam över. Min Pappa. Min fina, älskade Pappa. Hur bra är inte han? Peter Häggström, han är den som alltid finns där. Det är verkligen inte ofta jag vänder mig till pappa, men när jag väl gör det så har jag alltid hans fulla stöd, och Jag älskar han för det. Hans egna liv kräver mycket av han, och jag älskar att han tar sig tid när han egentligen inte har tid, för att lyssna,hjälpa och lösa problem. Pappa du är underbart bra!
Men det är ett problem, att jag aldrig kan säga det till honom. för pappa kan man inte visa vad man känner och tycker. Det är en spärr som alltid funnits där, den kom nog av att han har varit så mot oss likväl. men det gör inget, det är en del av alla.
Livet är skört, det vet jag. Livet kan ta slut på en bråkdel av en sekund. Just därför, borde man visa hur mycket man älskar dem man älskar vid varje tillfälle man får.
Idag är jag glad över att en olycka som kunde gått illa, slutade lyckligt. tack och lov. Vad hade hänt om livet tog slut i den sekunden? Ofattbart.
Jag önskar du läste, så du kunde se...
Du är världens bästa. <3'
Please can we go away
Get out of here
Somehow today.
For a place that I've heard on the radio
Never sleeps.
Get out of here
Somehow today.
For a place that I've heard on the radio
Never sleeps.
söndag 17 januari 2010
söndag
en lugn dag i all ära.. jag skulle plugga idag... MÅSTE göra klart religionsfördjupningen som ska vara klar typ senast imorgon... inte klar än nej. blir typ imorgonkvälls arbete oh yes! Och som om det inte vore nog, nej. Jag har ju hela NkA kursen som ska tentas av imorgon.. känner ändå att jag har koll på den, så det är ju helt klart ett plus.
Helgen har varit kanon, lugn.. skönt.. stillsam. Tack vare eriks lårkaka typ. Hade det inte varit för den så kanske vi hade åkt lite skridskor eller skidor som planerat, men nej. nog för att vi har haft det mysigt ändå.
Konstig tanke som slog mig i bilen idag.. att allt har gått så sjukt fort tills nu, de senaste åren. Jag tycker att jag nyss började 9an och att man var störst på skolan då typ. det var häftigt, trodde jag. nåväl... Jag är typ stor i barns ögon, men i äldres är jag bara en yngling. Jag känner mig inte stor men jag känner mig gammal trots det. Jag känner mig inte som en student2010. för mig känns det som om det är min bror kanske som ska ta studenten igen.. är inte det konstigt så säg? Jag som längtat så, har helt plötsligt drabbats av lite noja och panik. Men ändå så ska det bli skönt att slippa allt plugg för ett år när väl denna vår är över. Tack och lov.
Är jag gammal? Ångestframkallande tanke.
Något som är ångest likväl är att jag snart fyller 19. alla födelsedagar har ju varit bra hitintills... 18 var storslaget. Mitt år som 18 åring har varit så sjukt fantastiskt underbart! Inget kunde ha gjort det bättre. SÅ nöjd är jag. Men 19, det känns inte lockande... tanken att om 10 år är jag nästan 30... 30!!!!!!!!!!!!!!!! Panik.
för 10 år sen var man bara ett oskyldigt barn, ovetandes om det mesta i världen. det är konstigt. tänk om jag har barn om 10 år? herregud. vi förtränger dom tankarna bra många år TACK. usch.
Men.. det är söndag idag. jag ska plugga. Jag borde ta tag i det här nu, nu när vi är klar med tårtan. fokus är lika med noll idag. inte okej när man väl måste prestera.
Nä, åter till mitt häfte, min sammanställning av hela Naturkunskaps Kursen.
Wish me luck!
Erik, du är kärlek!
Helgen har varit kanon, lugn.. skönt.. stillsam. Tack vare eriks lårkaka typ. Hade det inte varit för den så kanske vi hade åkt lite skridskor eller skidor som planerat, men nej. nog för att vi har haft det mysigt ändå.
Konstig tanke som slog mig i bilen idag.. att allt har gått så sjukt fort tills nu, de senaste åren. Jag tycker att jag nyss började 9an och att man var störst på skolan då typ. det var häftigt, trodde jag. nåväl... Jag är typ stor i barns ögon, men i äldres är jag bara en yngling. Jag känner mig inte stor men jag känner mig gammal trots det. Jag känner mig inte som en student2010. för mig känns det som om det är min bror kanske som ska ta studenten igen.. är inte det konstigt så säg? Jag som längtat så, har helt plötsligt drabbats av lite noja och panik. Men ändå så ska det bli skönt att slippa allt plugg för ett år när väl denna vår är över. Tack och lov.
Är jag gammal? Ångestframkallande tanke.
Något som är ångest likväl är att jag snart fyller 19. alla födelsedagar har ju varit bra hitintills... 18 var storslaget. Mitt år som 18 åring har varit så sjukt fantastiskt underbart! Inget kunde ha gjort det bättre. SÅ nöjd är jag. Men 19, det känns inte lockande... tanken att om 10 år är jag nästan 30... 30!!!!!!!!!!!!!!!! Panik.
för 10 år sen var man bara ett oskyldigt barn, ovetandes om det mesta i världen. det är konstigt. tänk om jag har barn om 10 år? herregud. vi förtränger dom tankarna bra många år TACK. usch.
Men.. det är söndag idag. jag ska plugga. Jag borde ta tag i det här nu, nu när vi är klar med tårtan. fokus är lika med noll idag. inte okej när man väl måste prestera.
Nä, åter till mitt häfte, min sammanställning av hela Naturkunskaps Kursen.
Wish me luck!
Erik, du är kärlek!
onsdag 13 januari 2010
måndag 11 januari 2010
one piece missing
tänk att helgen kunde bli så bra trots att förutsättningarna va kassa. Erik kom, he made my day. Vi hade en skön helg, slapp och skön. Men imorse åkte han igen, och jag får aldrig nog av han. Så fort jag stängt dörren efter att han gått så saknar jag honom. är inte det sjukt?
Jag har pluggat hela dan idag, det resulterade i huvudvärk. men jag har fått mycket gjort. men trots det tror jag inte jag klarar matteprovet imorgon. fail big time.
Och jag och erik ska åka till åre, hur kul ska inte det bli då?:D
ååh jag längtar!!!
149 dagar till studenten!
Jag har pluggat hela dan idag, det resulterade i huvudvärk. men jag har fått mycket gjort. men trots det tror jag inte jag klarar matteprovet imorgon. fail big time.
Och jag och erik ska åka till åre, hur kul ska inte det bli då?:D
ååh jag längtar!!!
149 dagar till studenten!
fredag 8 januari 2010
rutiner
idag är dagen d. dags att åka till skolan efter jullovet och återgå till fasta, sköna rutiner. Jag trodde aldrig att jag skulle vakna nu på morgonen efter att jag totalt vänt på dygnet senaste veckorna.. och jag trodde aldrig heller att jag skulle somna.. nog för att det blev sent, men jag somnade, tack o lov. Det är ju fredag idag, så det är bara idag sen är det helg. Så jag borde verkligen inte klaga. Men det gör jag ändå... för jag får inte vara med erik i helgen, och jag går sönder. Sööööönder. Det är alltid så sjukt jobbigt efter lov, att inte få vara med varandra när man vill, hur man vill, hur mycket man vill! åter till att ses på helger.. det känns sjukt tungt efter att ha vaknat med varandra ungefär 14 dagar i sträck. sucks! nej.. jag vill inte.
Försöker att vara positiv, men hur lätt är det när det är mörkt som natta ute, det är typ -20 ute och jag ska GÅÅÅ till bussen. finns mycket att klaga på en fredagmorgon.. ingen jäkla fredagskänsla som helst. Fredagar som annars brukar vara som rosa moln för att man ser framemot kvällen när man träffar den man älskar mest, men icke.
fyfan, jag är less och har sovit dåligt. Lika bra att jag springer till bussen nu då...
152 dagar till studenten!
Försöker att vara positiv, men hur lätt är det när det är mörkt som natta ute, det är typ -20 ute och jag ska GÅÅÅ till bussen. finns mycket att klaga på en fredagmorgon.. ingen jäkla fredagskänsla som helst. Fredagar som annars brukar vara som rosa moln för att man ser framemot kvällen när man träffar den man älskar mest, men icke.
fyfan, jag är less och har sovit dåligt. Lika bra att jag springer till bussen nu då...
152 dagar till studenten!
onsdag 6 januari 2010
ensam
Nu är lovet slut, det gick fort. Nu är jag ensam, mer ensam än vad jag var innan. Eller nej det är jag ju inte... men det känns verkligen så..
2 veckor tillsammans med erik.. underbart! och nu ska man sova ensam igen, varför? Det känns orättvist. jag saknar han redan, såååååå mycket! konstigt hur man kan tycka om någon så mycket och sakna någon ännu mer!
Men det är ju bara en termin kvar nu, SEN STÅR MAN DÄR MED VITA MÖSSAN!!! tjooo!!!!
22 veckor kvar. 154 dagar kvar. SEN SÅÅÅ ÄR MAN EN NYBAKAD STUDENT!
2 veckor tillsammans med erik.. underbart! och nu ska man sova ensam igen, varför? Det känns orättvist. jag saknar han redan, såååååå mycket! konstigt hur man kan tycka om någon så mycket och sakna någon ännu mer!
Men det är ju bara en termin kvar nu, SEN STÅR MAN DÄR MED VITA MÖSSAN!!! tjooo!!!!
22 veckor kvar. 154 dagar kvar. SEN SÅÅÅ ÄR MAN EN NYBAKAD STUDENT!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
