ett hjärta

jag förvånas över att mitt hjärta fortfarande har en förmåga att slå. är det verkligen möjligt?
jag vet inte hur jag ska orka ta ett steg till idag, det känns som om allt borde ta slut. nu. nu. nu. Jag vill inte ge upp allt, men va fan gör man när allt känns utom hopp? jag orkar inte vara ledsen mer. jag orkar inte bli kränkt. Jag mår dåligt, så dåligt. jag vet inte vart jag ska ta vägen. vart jag ska vända mig och vart jag kan få den hjälp jag behöver. jag kan inte leva så här.
Jag känner mig så trasig, ack så trasig. Varje steg värker. Varje ord tär på mig, bryter ner mig i obefintliga bitar. Det gör så satans ont.

Jag känner mig ensam. Ensam i den benämning att jag vore ensam i stora vida världen. Eller som om världen är full av människor, jag finns där men jag finns inte där ändå utan alla kan gå förbi utan att se. Det värker. Jag önskar att jag kunde se ett slut, men inte ens det finns inom räckhåll.

Dina ord sårar så förbannat och jag har ingenstans att ta vägen. Ingenstans att skydda mig från det som gräver djupa sår som förblir. Jag blöder, men det är som om du slår ännu mer för att jag ska blöda mer, för att sedan bli tom på blod.

Jag önskar att du kunde sluta förneka allt. Erkänna att du inte har rätt alla gånger. Sluta förnedra mig och dumförklara mig gång på gång. Jag önskar så att du kunde förstå att jag är en människa likväl som du, och jag förtjänar också att bli visad hänsyn och respekt. Jag vet inte vad jag är i dina ögon, men det är något långt i från en människa med värden så som du ser på dig själv.

Vart ska jag ta vägen för att slippa detta? Jag vet inte.. Hur ska jag kunna fortsätta att leva i det här? Hur står man ut? Hur ska man kunna låta sig kränkas? Vart finns den hjälp och den själ som kan hjälpa mig ur det här?
Det finns så mycket jag vill säga, men så lite som kommer ur mig.
Jag låter mig tro att jag är värdelös, misslyckad och ingenting att bry sig om precis som du säger. Jag har sjunkit så lågt, så lågt.