naiv

Jag kommer på mig själv om att det är tre veckor sedan idag.
21 dagar som varit oerhört långa och oerhört korta. Jag funderar.. jag tänker.. jag spelar upp händelsen igen.
 Som människa verkar man alltid ha en förmåga att tro att man klarar allt på denna jord. Jag har fått för mig att jag kan allt. Iallafall förut. Men nu vet jag, jag gör inte det.
Jag vet nu att åka bil flera, flera mil är något jag kommer ha svårt för. 2½ vecka efter en olycka är man inte återställd, det spelar ingen roll hur mycket man än önskar att det vore så.
 4 timmar av skräckfylld bilresa vart verklighet för mig i onsdags på väg hem från fjällen. Jag trodde jag skulle gå sönder. Spricka, dö, eller nej jag visste nog ingenting alltså.. Jag grät konstant i  f y r a  timmar, jag var stensäker på att jag skulle dö.
Vad händer i mig? Jag känner inte igen mig.. vem är jag? En inbromsning, en tvärnit utlöste en attack av ångest, oro och skräck. En inbromsning bakom en lastbil och min resa var gjord... Ska det vara så här frågar jag mig...

Jag kan inte begära att någon ska förstå mig. Jag kan inte förvänta mig att alla förstår när jag sitter där, skakar, svettas, hyperventilerar....och gråter. Ingen vet vad jag går igenom för ingen var där, och ja, det vet jag. Men... jag mår inte bra, och vi alla går igenom någon liknande period någon gång i sitt liv, och det kan man väl ändå försöka förstå? Jag må bete mig konstigt.. jag vet. Jag kan inte förmå mig att göra annorlunda.. det låter sjukt att säga att jag inte styr över det, men fan, jag gör inte det.

Livet kan ta nya vändningar så fort, så fort. Snabbar än vad man hinner blinka. Jag har levt i chock dom senaste dagarna och har gjort allt utom att handlat rationellt.
Jag har varit n a i v. jag trodde att livet alltid skulle fortsätta som det var, men jag inser att allt är bra mycket mer skört än så. Jag står här idag, nästan utan dig men ändå med dig. Jag förstår ingenting alls.
Jag trodde jag hade dig för alltid. Jag älskar dig, och jag kan inte mer än att ge dig all min kärlek och hoppas på att du någon gång kan känna samma sak för mig igen. Vi ska lösa allt, det har vi ju alltid gjort. Du & Jag, för alltid. Jag vågar hoppas på dig och mig.

Until the end of time i promise to give you all what love could ever be.