Prupp och bajs låter omoget, men det är precis hur denna dag beskrivs bäst.
Jag är ensam, utan min kärlek. Jag känner mig så ensam som en människa kan. Jag känner mig inte hemma här hemma. Jag känner mig inte hemma någonstans när jag inte har dig nära. Det känns som om det här är slutet. Men jag hoppas och ber att det inte är det, för utan dig vill jag inte leva. Och utan dig så känns det som om ingenting annat spelar någon roll. Allt känns så värdelöst. En bussresa på 1½ timme tog knäcken. En fullproppad buss, gråten i halsen och alla minnen från den här underbara sommaren som svämmar över. usch. Hur ska jag klara det här? jag vet inte, jag förstår inte, men jag måste. Jag måste för våran kärlek är den bästa på jorden, och att kasta bort det vore vansinne. Nog för att jag aldrig skulle komma på tanken att göra det. Jag älskar dig och jag skulle kunna sitta här och försöka förklara det tills jag dör, men helst av allt skulle jag spendera tiden med dig, men nu när du är sisådär 11 mil bort så vänder jag migsjälv ut och in för att få tankarna på annat. Jag skulle kunna gråta tills jag är helt uttorkad, så mycket saknar jag dig. Vi har varann, och det är allt jag behöver.
Erik, du & jag genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar