självtröst

Idag försöker jag verkligen att finna en inre styrka, att glädjas över att jag faktiskt har dig. Men hur i fridens ska jag kunna det? Det enda som bubblar inom mig är alla minnen och allt vi gjort. Det känns som om det här vore slutet även om det inte är så. Det är så hårt att vara ifrån dig mitt hjärta, det svider och gör ont. Vad vore denna värld utan denna kärlek? Värdelös, i'm sure. Men den här satans saknaden är något jag vill radera ur allas liv för jag tror visst bestämt att alla skulle klara sig utan den. Det enda saknaden för är att den ställer till det, inte till det bättre. Jag känner mig deprimerad, ledsen och ensam. Tomhet är ju också ett bra ord här. Ett jäkla tjat kanske det är från mig just nu om allt det här, men det är svårt, så svårt. Jag önskar du var här hjärtat så vi kunde kramas, gosa, göra våran grej du vet och allt det andra som är så underbart med dig.. All den kärlek som finns i mitt hjärta.. jag vet inte vad jag ska göra av den när du inte är här.. den blir till tårar för att visa min saknad, men ingen förstår, nej ingen förstår varför.. ingen annan än du..

Att försöka trösta mig själv.. det är svårt. Jag behöver dig. Dig. Dig. Jag behöver dig för att vara hel. Jag kan inte förstå att inte kommer få träffa dig när jag vill. Jag hatar det här, sannerligen hatar.

Jag känner mig så ensam och vilsen utan dig min kärlek.

Find me here And speak to me.

I want to feel You I need to hear You

You are the light That's leading me To the place Where I find peace again

You are the strength That keeps me walking

You are the hope That keeps me trusting

You are the life To my soul You are my purpose

You're everything