orättvisa

Det var ett tag sedan sist, jag vet, och jag har tänkt och skriva men det har som saknats lite motivation. Nåväl, ett inlägg kanske går att få till.

Livet är lite konstigt just nu, lite struligt. Allt är inte som det borde vara. Fast egentligen, hur vet jag hur det ska vara? Det vet jag ju inte.. Jag är less på den ständiga orättvisa man lever i. Jag borde inte klaga för jag har det bra. Men trots detta så gör det mig så grymt frustrerad att inte få uttrycka sig, sina åsikter och det man känner. Just nu är det lite av ett kaos hemma. Det finns ingen kommunikation mellan oss som bor här, visserligen är vi bara två, men den är lika bristfällig trots detta. Det gör mig fruktansvärt förbannad över att jag ska tiga, för att jag är yngst. Det gör mig förbannad över att inte kunna kräva samma respekt och hänsyn som jag själv uppenbarligen ska visa. Det går inte. Jag säger ifrån. Möts av en kapad kommunikation. Nu har det varit tyst här hemma sen i söndags, 4 dagar. Det har aldrig hänt förut. Nog för att det alltid varit bristfälligt med kommunikation mellan min pappa och mig, men det har aldrig varit i klass som detta. Jag kan inte säga att jag mår dåligt av det rent spontant, för jag känner mig gladare, kanske får tanten något att fundera över. Jag tänker inte bli trampad på,allra minst hemma. punkt och slut. Jag mår inte dåligt, för det är ingen som pratar med mig dagligen som irriterar mig, jag får vara ifred men ändå inte ensam. det är precis lagom. Jag behöver inte mer här hemma med dig. i promise.

Jag hoppas att du förstår att du skrämmer iväg mig, jag vill inte stanna här en sekund mer än vad jag måste. Jag är kvar för att göra klart skolan, sen ser du inte mig. Och att du ens har mage att klaga på pappa, alltså skämmes. Du är fanimig värre. Pappa kan jag iallafall tänka mig att hälsa på när jag flyttat. Är det såhär du vill ha det va? Jag bara undrar, du har ju fortfarande skapligt med tid att uträtta något för att ändra på det. Men uppenbarligen är du för stolt för att kunna inse att du gör fel som du gör just nu. Fan, jävla finneblod, och jävla stolthet. Jag hatar det!

Vi får väl se när du lyckas öppna din stolta käft igen. Kanske går helgen också innan något händer. vi får väl se om du förmår dig att säga något när jag inte längre kommer hem..

Evigt tacksam kommer jag vara för att jag har de vänner, min storebror och den pojkvän jag har, obeskrivligt mycket betyder ni. Utan er, ja då vet jag inte. Jag älskar er alla.