Why this?

Jag vill bli frisk, må bra och att allt ska vara som vanligt. Jag önskar att det vore så.

Idag fyller Linnéa 18 år, Grattis!, jag har varit där och ätit tårta ikväll, mycket gott och trevligt.
Dagen har i övrigt varit lång måste jag säga. Pa-uppstart på skolan, jag vet inte vad det blir av vårat PA. Vi får se..
Känns som att man inte orkar bry sig mer eller mindre just nu om något, ändå stressar man upp sig för allt, lite av en dubbelmoral, men ack, jag önskar att jag inte kunde bry mig men ändå ge allt. Det går inte, jag vet.

Jag vill ha klänningarna från Stylebystars ska komma, men icke, jag får dom inte före helgen ändå, nog för att det inte spelar någon som helst roll men. I-landsproblem, förlåt. Det finns alltid de som har det värre än sig själv, värt att minnas i de stunder man tror sig ha problem eller tycker något är lite jobbigt. Visst kan jag ha en dålig dag, men min är mer än 1000 gånger bättre än vad en annans kanske är. Och det behöver nödvändigtvis inte vara barn i afrika, det kan vara din närmsta granne.

Jag lever med mina konsekvenser idag, mitt huvud är fullt av tankar, och jag vet, jag har orsakat allt själv. Jag känner mig rent av jävlig, hemsk och elak. Jag kan inte göra något ogjort, och som det är idag är så som jag vill ha det, jag önskar du kunde förstå. Jag vill inte säga för mycket men, jag är så nöjd med mitt liv nu.
Min kära mamma och jag satt och pratade härom kvällen om livet hon sa något i stil med att " jag tror att de personer som behöver en kommer till en, och när till tillvaro är för lugn kommer någon till dig som behöver dig och sätter din värld i gungning." Och ja, jag tror mamma har mer än rätt, för det må ha varit så.

Allt sker av en orsak, vi har vårat öde, jag är säker. Jag tror inte att exakt är förutbestämt men man följer nog din linje på något sätt, med några få snedsteg och kurvor. Vägen genom livet är inte rak, så är det.

Idag är jag också så oerhört tacksam över min pojkvän, att jag har dig. Det finns ingen som känner mig bättre än du, även om det gått nästan 3 månader utan varandra så kan du mig ändå, du vet hur jag fungerar. Det är skrämmande, hur kunde jag släppa in någon så nära inpå? jag trodde det var omöjligt.

Fortfarande så finns det en konstig känsla inom mig, en som säger att livet aldrig blir som man tänkt sig, och jag vet inte om jag är besviken eller om det är någon annan känsla, jag kan inte sätta fingret på det. jag jobbar på det, jag försöker se livet lite ljusare och lättare. Men det är svårt. Jag är van mitt mönster och mitt sätt. Men försöka, jaa, det ska jag.

Nu måste jag packa, jag ska till min kärlek i helgen, vi skulle på inflyttningsfest hos ida i helgen egentligen, men vi var inte välkomna längre, för att jag som mänsklig människa glömt att säga "Grattis Ida på födelsedagen" innan hon hoppade på mig för att jag glömt, eller innan hon hängt ut mig i sin blogg som att " nu vet jag vilka mina sanna vänner är", hehe, sure, nu vet jag vad du går för du med gumman! Men vet du Ida, det gör mig ingenting, för truly, så är det inte min förlust.

EN HELG MED KÄRLEK VÄNTAR!
Jag har världens bästa pojkvän, och det har ingen annan.
Jag älskar dig.
/S